När vi gick och strosade i skogen idag på väg hem funderade matte över när man skulle behöva börja oroa sig för ormarna.  Hon behövde inte fundera särskilt länge, 500 meter senare höll vi på att kliva på en snok som låg och solade sig som bäst på spången. Vi hoppade högt båda två av förskräckelse och ormen ringlade upp på berget.

När vi hade gått därifrån och lugnat ner oss körde vi 10 min lydnad på en äng vi gick förbi. Läggande, ställande och linförighet fungerade över förväntan. Matte har övat hela natten i sömnen och hela vägen hem. Liiiigggg, liiiiiggg med dov röst som hon brukar säga..
Då förstår jag vad jag ska göra:)

När vi var nästan hemma ringde Elin och berättade att hon hade lagt spår i närheten så vi tog en fika tillsammans medan Mirkos spår lade till sig. Jag blev lite butter för Mirko fick följa med in och jag fick ligga ute på trappen. För att visa mitt missnöjde började jag skälla på folk som gick förbi på vägen vilket jag aldrig gör annars. Hjälpte inte... blev inte insläppt i alla fall.

Ser ni ormen? Matte vågade inte gå så nära... ja, ja det är en snok, den är ofarlig, vi vet det... gillar den inte i alla fall..