På söndagens kurs fick vi hemläxa.

"Ett fotgående ska vara som en dansuppvisning" mässade matte förväntansfullt för mig innan vi satte i gång och tränade. Jag ska kunna vrida på min bakdel och hålla positionen på en raksträcka. Hua det låter jobbigt tycker jag! Ögonkontakt ska man ha hela tiden också. Matte tjatar mycket om det just nu. Mellan varven är jag ganska duktig på det här.

Värre var det när matte satte igång med andra hemläxan - apportering.
Eller egentligen inte apportering, utan fokusering på själva gripandet.
Matte satte sig på golvet, godis i ena handen och leksaken i andra gömd bakom ryggen. När leksaken kom fram tittade jag så klart - och fick godis.
Det var gott! Sedan nosade jag på den - fick godis då också. Efter några gånger fick jag inte något godis längre. Då blev jag sur och vände bort huvudet. Får jag inget godis tänker jag inte ens titta på den, inte ens om den verkar rolig och rör på sig. Bara så du vet matte, jag vill ha högre insats än så. Matte pratade om jag skulle bita i den. Varför ska jag göra det?
Det verkar väl dumt?  Kanske om matte köper lite mer leverpastej på tub så ska jag fundera på saken.