..säger ordspråket, vilket känns väldigt uppenbart idag. I söndags så var det den tråkiga incidenten med Sacco och Alf. Idag när jag hämtade Sacco på dagis kommer ytterligare ett tråkigt besked. Politikerna har fått för sig att versamheten som driver Saccos dagis (psykiatrivården) skall läggas ner. Trots att verksamheten nu bär sig ekonomiskt.
Framförhållning?? Vad sägs om 1 månad lite drygt? Tjohoo! Livet är toppen!

Det blir till att fundera över alternativa lösningar illa kvickt.  Han kan inte vara ensam hemma mellan 8-17 varenda dag. Traditionellt hunddagis med 20 hundar och två personal och små boxar känns inte lockande. Suck!!!Självklart skall vi skicka in en skrivelse och protestlista. Kämpa ska vi göra, men politiker är som de är - fyrkantiga- så det är väl inte en chans att det hjälper...

Jättetråkigt för alla inblandade. Deltagarna som arbetstränar där har gjort stora framsteg under tiden de har arbetat på hunddagiset. Idag berättade en kille för mig mycket stolt att Sacco hade gått fot med honom en lång bit under promenaden utan att dra (väldigt ovanligt) och att Sacco snällt satte sig bredvid honom utan kommando när de kom fram till övergångsstället.

Att gå med Sacco är för dem en utmaning och han rikitigt lyste av stolthet och självförtroende över framgången. Han kände att han klarade något som de flesta har ganska stora problem med. Undrar vad Kommunen har för alternativ verksamhet att erbjuda dessa deltagare som kan ge dem en liknande utmaning som den de får när de arbetstränar på hunddagiset? Här har de fått ta ansvar, fått arbetsuppgifter, tider att passa, massor av motion, lära sig planera, utmaningar och dessutom social träning med personer utanför verksamheten. Ska de sitta inne i en lokal tillsammans nu och sticka grytlappar 40 tim i veckan?

Nalle...min bästis.. snart får vi inte träffas längre - urtrist!