Ja, rubriken är ett ordspråk som matte tycker stämmer bra in senaste dagarna. I tisdagskväll blev lillhusses moppe stulen, vi åkte runt i närförorterna och letade utan framgång (trodde vi) hela kvällen. Det visade sig senare att vi ovetandes hade stått och pratat med tjuven (en mycket ung kille) som helt fräckt erbjöd sig att hjälpa till att leta efter moppen och snällt lovade att kontakta lillhusse om han "händelsevis" skulle höra något. Under onsdagen fick vi genom ett tips rätt på moppen och den står nu tryggt inlåst hemma hos oss igen. Med anledning av moppeletandet så blev det därför en väldig sen kvällspromenad och det hade börjat bli mörkt ute. Matte tänkte tanken att en olycka kommer sällan ensam så det är nog bäst att jag hålls kopplad denna kväll, men vi träffade en trevlig rottistjej på ängarna så jag fick leka med henne en stund trots att det var nästan mörkt. Det är nog minst ett halvår sedan jag var på vift på egen hand sist så matte tyckte att hon hade förtroende för att jag skulle sköta mig. Vi hade väldigt trevlig och jagade varandra över ängen. Matte tyckte vi började komma lite väl långt bort och skulle precis ropa in mig. Det var bara det att jag då redan var på viktigt uppdrag (enligt min mening). Efter några få minuter var jag dock tillbaka hos matte som milt sagt var mindre glad och var av åsikten att jag missbrukade hennes förtroende, inte poppis kan jag säga!! Tycker hon är ganska lättstött och långsint då hon ignorerade mig resten av kvällen. Insåg att det var bäst att hålla låg profil tills matte blev på bättre humör. Onsdagen började sedan i samma anda då min dagmatte hörde av sig och avsade sig uppdraget att ta hand om mig på dagarna. Så om två veckor är jag utan dagmatte igen. Tur att det snart är sommarlov, då får lillhussarna ta hand om mig på dagarna.

Som vanligt släpar vi med bloggningen. Här kommer därför förra söndagens inlägg. Började promenaden med backträning, det syns inte på bilden, men det är väldigt brant här, mjölksyran svider och det pustas en hel del innan toppen är nådd... 

Det var därför skönt att få pausa lite vid Kvarnsjön och ta ett svalkande dopp.  Vi slog oss ned en stund och jag passade på att flisa sönder resterna av en gran.

Fick sedan syn på något märkligt.. 

Undrade om jag hade gått vilse och kommit till Sigges krokodilsjö, eller om Sigge möjligen hade skickat krokodilerna till min sjö. Ber i såfall om att få med skylten också så vi kan varna andra..

 Ville hämta min pinne (eller tandpetare, för det här var inte mycket till pinne) i alla fall så jag tog mig snabbt i och ännu snabbare upp ur vattnet igen.

Bestämde oss för att det var tryggare på land och bytte ut tandpetaren mot en riktig pinne. Den var dock lång, svårburen och fastnade överallt hela tiden.

Jag var dock envis och kämpade mycket med min pinne. Blev väldigt stolt över mig själv varje gång jag lyckades passera ett hinder med pinnen.

Efter att ha släpat någon kilometer på pinnen bad jag matte om bärhjälp vilket tråkmatte inte hade några som helst planer på hjälpa till med. Skulle jag ha pinnen fick jag allt bära den själv sade hon. Inte ens min allra snällaste blick gick hem. Ska komma ihåg det vid något lämpligt tillfälle när matte ber mig om något..

När vi kom hem höll husse till min stora glädje tvätta altanen med högtryckstvätten. Det är en mycket skojig apparat och jag tänder till på alla 10 med en gång. Tyvärr tyckte tråkmatte inte att det var någon lämplig aktivitet så jag blev kommenderad att ligga i gräset och titta på. Vattnet spred sig med vinden och stänkte på mig så jag blev alldelses blöt ändå. Blev ganska sur på matte för att jag inte fick hjälpa husse med altantvätten.

Var nog ganska trött efter promenaden i alla fall så jag slumrade in på gräsmattan några långa sköna timmar och njöt som vanligt av att det var helg.