Det är lustigt så snabbt man ändrar inställning. Från att ha längtat efter snön hela mörka hösten så suckar matte nu när hon tittar ut genom fönstret och ser snön som bara faller och faller, mer för var dag som går. Visst är det mysigt, men när det hela tiden kommer mer så blir varje promenad som ett nytt marathonlopp när ett nytt spår ska trampas upp. För att inte tala om uppfarten som ska skottas, om och om igen. Tycker allt hon är lite gnällig min matte.

Förmiddagspromenaden fick bli en tur runt Ågestasjön. För att slömatte skulle orka hela varvet runt skippade hon den härliga promenaden över ängarna och valde den plogade cykelvägen första biten. Hon tyckte det räckte gott att pulsa halva rundan.

Men visst är det vackert ute nu! 

Efter en liten pulshöjande incident igår eftermiddag när lilla damen smet från tomten när husse och matte skulle dra fram släpet och sedan vägrade låta sig infångas så får den lilla rymligen numera finna sig i att koppeltvång råder.

Det går bra att busa i snön trots kopplet.

Hääärligt med vinter om ni frågar mig!

Gillar vintern mycket bättre än den outhärdligt varma sommaren.

Jag är ju lite bekväm av mig, har nog lärt mig av matte, så jag föredrar de upptrampade spåren. Smulan däremot bekymrar sig inte ett dugg över spårval. Det går lika bra att hoppa jämfota i den djupa snön. Vad ska det vara bra för? Då gör man ju av med en massa energi i onödan.

Det bästa med att gå här är att man slipper alla skidåkare. De enda vi träffade på hela promenaden var en häst med ryttare som lägligt passade på att upplysa oss om hur bekvämt det var att ta sig fram till häst i snön. Eller hur..

I kväll kommer Smulans mattes mamma och hämtar henne, men på tisdag kväll åker vi och hämtar tillbaka henne så hon är snart här igen.